Väljer bort oron!

Det finns hela tiden en viss oro att det inte kommer bli ett barn. Dels beror det nog på att det fortfarande känns rätt overkligt. Dels så är ju risken för missfall i en tidig graviditet relativt stor. Jag har inte riktigt vågat acceptera tanken att jag är gravid.

Hur som helst har jag nu bestämt mig för att sluta oroa mig för missfall. Det är ingenting jag kan påverka utan det som händer, händer. Jag tänker tillåta mig själv att vara glad just nu för just nu ÄR jag ju faktiskt gravid. Jag vill inte slänga bort den här första tiden av lycka på att gå och vara orolig. Att unte vara glad nu av rädsla för att jag blir ledsen sen blir lite som att inte våga vara kär av rädsla för att det ska spricka. Så har jag jag aldrig fungerat (trots mina analytiska, snudd på neurotiska, drag) och jag vill inte förändras nu.

Så från och med nu ska jag inte läsa på mer om hur missfall fungerar, klarar mig gott på det jag vet, utan fokusera det fantastiska i att vara gravid och att ett litet liv växer inom mig!